Ursviks Ultra

I morse testade jag mina gränser och fann att de ligger bortom beräknat. Efter skidåkningen i Alagna för tre veckor sedan kände jag mig i form. Morgonlöpte lite och blev tillfrågad om jag ville vara med och springa långlopp. Eftersom jag ungefär samtidigt hade beklagat mig över att jag hela tiden rör mig inom min egen komfortzon så var jag tvungen att tacka ja. Så med drygt två veckors löpträning och 1,5h sömn i kroppen körde vi ut till Ursvik vid 02:00 på morgonen. Starten gick 03:00. För mig var det ett mission accomplished bara genom det faktum att jag var där. Kvällen innan sa jag åt Martin att vänta med disken till i morgon. "Varför det, jag har ju redan gjort det jobbigaste, och det var att bestämma mig för att göra det". Så sant och så överensstämmande med så mycket. Att komma till klarhet och beslut är oftast den jobbigaste delen i en utmaning. Loppet gick förvånandesvärt bra. Vi var anmälda i den aningen missvisande "light-klassen" Med light menas att det var "bara" 45km och inte 75km som för de hårda deltagarna. Och för att göra det lite jobbigare - start i okristlig tid och på en bana bestående av isiga skidspår. Första varvet gick som en dans, problemfritt. Andra varvet började benen stumna och inför tredje varvet bytte jag ut "Doktor glas" som ljudbok mot filmmusik från Rocky-filmerna. Ett genidrag. Musiken peppade och jag återfick löpsteget. Uppförsbackarna forcerades med rask gång och sluttiden blev 5h13min. Jag är enormt nöjd, inte främst över loppet som sådant, utan att jag faktiskt tog ett steg utanför min trygga planhalva. Gör det ni med, kicken av att fixa det man tror kommer bli kärvt är enormt belönande.