En sommar, ett blogginlägg, fett konventionellt...

Yes, hjälplungan på plats och vi ska se om denna svinigt latinfluerade blogg kan syresättas nog för att återuppstå från sommardvala. Disciplinen ska piskas på plats, steg ett blir att köpa en kalender. Fyra inbokade jobb ligger inskrivna på tomma sidblad och servetter runt om i lägenheten. Sjukt nog vet jag att de finns där, i bakhuvudet, precis som de fakturor jag skjutit på att sända. Allt ska ut, skrivas ner, mailas iväg. Nu ska jag gå från hobbyföretag till ren industriell verksamhet. Löpande band, marknadsföringsbudget, analys av de mest kommersiellt gångbara bilderna och sålla ut resten. Jag pratade med Hans Lodin på Runners World idag, för några nummer sedan hade de ett grymt snyggt omslag, plåtat av Luca Mara, som skiljde sig från deras andra mer konventionella omslag (glad löpare i splitter nya kläder).

De var nöjda med omslaget, men inte med siffrorna, numret sålde 25% mindre. Och det är det som är så hemskt. Att desto tråkigare/konventionellare desto mer kommersiellt gångbart. Titta bara på kvällstidningarna som kanske är våra mest målgruppsmedvetna mediala produkter. Ingen kan väl på riktigt säga att de är en kulturbärare av vikt, eller åtminstonde inte en kulturberikare - bärare är de vid närmare tanke absolut, taskig smak är väl också en kulturyttring.

I senaste numret av Utemagasinet hittar ni ett reportage undertecknat mig om cykling i exotiska länder. Saknar det, värme, billig mat. Jag har liksom lyckats hålla mig undan soldagarna hela sommaren. Först cykling på Island. Hur det gick? Ja, minns ni minna förhandsförskräckelser så blev de inte helt uppfyllda. Exeptionellt bra väder. Fint land men alldeles för tight schema. Vi tokcyklade sex dagar i sträck och gjorde 67 mil. Därefter var Fredriks knä slut och jag var inte heller långt från att gå sönder. 11 mil om dagen var långt, ännu längre med fulla sadelväskor och motvind. Men var det kul? Som fan, som Fredrik uttryckte det, ”det här är världens bästa semester, allt jag måste tänka på är att äta, sova och skita”. Jag återkommer säkert mer till Island framgent.

Efter Island blev det två veckor hemma i Östersund med mycket fiske och fjäll. Underbart men med en skräcknatt i tält på högplatå och dundrande blixtar som slog ner inom en kilomter från oss. Fick vi fisk? Icke, inte heller då jag, Andrea och mor åkte upp till fiske-eldoradot Valsjöbyn. Återigen – åska.

Slutligen, i denna sommaravrapportering för att senare kompromisslöst kunna hålla mig till samtiden, avslutade vi semestern med att åka på bilsemester i Norge. I Trondheim köpte jag ett ljuster. Om ni någonsin känner att ni vill utveckla en ny, tillfredställande, sanslöst rolig och extremt manlig hobby, börja med uv-jakt. Om jag är en stjärna? Verkligen inte, men det ger en ny och mycket fascinerande dimension på fisket då man glider ner i elementet och jagar andra fiskar likt man själv vore en firre. Smyga tillräckligt långsamt för att inte skrämmas, smyga tillräckligt fort för att inte få andnöd. De facto, det var så roligt att jag inte tog mig tid till att göra det reportage jag hade tänkt göra. Skämdes på vägen hem, men fick sladd så att jag fick annat att tänka på…

Nåväl, skrivlusten sitter där i fingrarna men jag ska avrunda. Jag var på vernissage idag. Nikonsponsrat med bilder av Martin von Krogh och Annika Aschberg. Deras bilder för att marknadsföra Nikons produkter. Inte dumt, skapar utrymme för bild och samtal. Men lite fadd smak blir det ändå, inte över att jag ser något moraliskt fel i det hela, mer bara att jag känner en marknadsavdelningen flämtande andedräkt i ryggen när jag tittar på bilder. Att jag inte bara kan se bilden förutsättningslöst utan att jag även måste söka efter tendenser till att det är mer än sponsring. Det var i alla fall goda snittar.

Inspirerad av en kollega har jag kommit på att jag ska ha en vit månad, fri från nicotin och alkohol. Jag håller på att krevera, min relation knakar i fogarna, jag är ett monster i människokropp. Under den tid jag har hållit på har jag varit på två mingel. Jag behöver inte ens förklara alkoholens smörjande funktion i sociala sammanhang, som oljan mellan kuggar. Och aldrig blir det så påtagligt som när man är nykter. Hur länge jag har hållit på? Nästan tre dagar. Jag tror inte att det kommer att hålla.

Avslutningsvis, om den här bloggen någonsin ska nå utanför de närmaste sörjande krävs konventionella grepp. Så, här, allt ljus på mig - sommarens outfit: