Värdelös på att resa

Vissa har det, andra inte. Jag har det inte, jag är kass på att resa. Eller kanske inte så dålig på själva förflyttandet eller insupandet av främmande plats men på att hantera komma iväg processen. Ni vet, vissa människor har packad väska ståendes i hallen flera veckor innan avfärd. Min taxi kommer om 50 minuter och grejerna ligger i en hög på golvet bakom mig. Jag önskar att jag hade den där väskan i hallen och mig själv sovandes i sängen. Istället kommer morgondagen bli en mongodag, flygbussen en kamp om sömn och flyget, oundvikligen iom att det är Ryanair, en mardröm.

Skräp.

Men det brukar ordna sig. Bara man landar... ...i mångtydig bemärkelse.

Var ska jag? Berlin.
Varför? Tyskarna är ett galet folk verkar det som och om detta ska jag försöka berätta på bästa möjliga sätt. Tills dess - två bilder på Magnus Samuelsson.

Plåtningen av Magnus började också så där rörigt. Jag skulle köra ner till Kisa, bilen startade inte på morgonen, jag försökte rullstarta, helt dött. Sannolikt för att det hade varit inbrott i bilen och tjuvarna (som inte verkade ha tagit något) hade glömt stänga handsfacket - lampan hade väl dragit ur batteriet. Stressade till Statoil, hyrde en Toyota Yaris, blev utskrattad av Magnus som tyckte jag körde lådbil. Senare när jag skulle dra igång min bil med startkablar visade det sig att den saknade batteri.

Ärligt, vem fan orkar stjäla ett bilbatteri? Jag orkade inte ens köpa ett bilbatteri så bilen fick skänkas bort.

God morgon på er alla, guten tag!