Pojkäventyr.

Idag fick jag återigen en fix av drogen pojkäventyr. Det är lite av en olat som kommer, skrämmer, vilar och återkommer. Jag borde ha sett tecknen. Morgonen började med att en gammal kvinna, från och med nu nämnd ugglan, stannade och frågade om jag ville ha lift - trots att tummen vilade i vanten. Jag tackade ja, trängde in mina 187cm skidor i hennes 185cm korta baksäte och började långsamt rulla på låga växlar och höga varv. Men ugglan var inte fullt så snurrig som jag först trodde när hon krumt spanade ut i det tunga snöfallet genom ett litet imfritt parti på vindrutan. Passa dig för laviner förklarade hon på ett initierat vis emellan hennes korrigeringar av mitt bristfälliga språk. Jag gav henne ett falskt löfte om att stanna i pisten och tackade för skjutsen.

Trettio centimeter nysnö förblindar. Inte för att vi egentligen gjorde något dumt eller fel, men förblindar, lite som guld och rikedom, man blir girig - och det får konsekvenser. Inne i skogen åkte jag fel och höll på att åka in i en familj som försökte klättra sig ur en ränna. Åkte fel innebar att jag kom fem meter under den traverserande linje vi egentligen skulle följa. I huvudet tänkte jag att det vore på sin plats att ifrågasätta hur man som pappor efter ett stort snöfall kan ta med sig sina barn i offpisten utan varken sond, spade eller sändare. Dock inte första gången jag bevittnar hur fäder i flock kan försätta sina barn i fara i jakten på…vet inte, vad tror ni?

Hursomhelst. Jag växlade några ord med dem och de sa att det var en klippa i botten.
– Hög, frågade jag.
– Vet inte, svarade de.
Här någonstans kom en lätt hybris in i bilden. Jag tänkte att den kan väl inte vara så stor att jag inte kan hoppa den med tanke på all nysnö, på detta sätt skulle jag spara de ynka minuter det skulle ta mig att gå upp igen. Jag åkte ner, tråcklade mig via en couloir smalare än mina skidor och….kommer till kanten av ett V-format stup på 10-20 meter utan synbar landning. Reträtt.

50 meter tog mig en dryg halvtimme att klättra upp. Ibland nådde snön på grund av lutningen ända till halsen. Väl uppe möter jag pappornas och deras barn. De låter lite…stressade. Helt plötsligt har jag blivit någon form av guide och han som jag har haft som guide har jag ringt och sagt till att jag blir nog kvar ett tag. Han tar mitt nummer och väntar tills jag kommer ner för att få bekräftat att det är möjligt att ta sig ner. Det går.

Slutkläm - ingen direkt, pojkäventyr har sällan det, de är bara dumma självförvållade och, faktiskt, uppfriskande.

Angående pappor med pappor och barn: Jag minns en gång när jag var i Sylarna, det var en usel dag, massor av vind och snö i luften. En riktig kaffe&schack-dag. Då kommer det tre pappor med lika många barn utrustade för dyra pengar gående mot entrén. De skulle prompt bestiga Syltoppen. Subtila försök till att påtala idiotin i projektet nådde inte fram, inte heller de. Efter några timmar kom de tillbaka, de hade inte ens tagit sig en fjärdedel. Alla var rejält frusna, de kom in för att dricka en kopp varmt. Och sedan - gå ut igen. Barnen var rätt tuffa, de sa bestämt nej. Vad papporna gjorde då minns jag inte, men upp på någon topp kom de i vart fall inte.

I morgon är det strålande sol, ska hålla mig från pojkäventyr då, men det finns nog en överhängade risk för repris...