Att fotografera en fotograf

För någon månad sedan kändes det som att första cirkel i mitt fotograferandets spiral tangerade dess start. Jag var upp till Uppsala och träffade Mattias Klum. Han är den första fotografen vars namn jag kände till när mitt intresse för fotografering föddes. Jag minns den stolthet jag kände, efter en sommars arbete i fotobutik, när jag mottog lönen - en Pentax Z-1p. Samma kamera som Klum hade nyttjat i Borneo.

Det var inspirerande att lyssna till honom. Alltid härligt att möta människor som brinner för något och vet att förmedla sin passion. I det här fallet naturen, världen, vår inverkan på den och den inverkan den kan ha på oss. Hur ugglor ruvar inne i städer. Hur en höstdag utanför knuten kan vara något magisk och för somliga exotiskt. Hur man kan bli bättre på att värdesätta det lilla omkring oss. Om att allt för många barn idag inte kan skilja mellan lingon och blåbär. Om att inte sluta oss från det som ger oss allt. Inte så mycket foto. Det verkar för honom mest bara vara ett medel, som det ska vara gissar jag.

Fotograferingen då? Det gick bra. Men visst, jag var nervös innan. Snudd på ofrånkomligt att en lätt prestationsångest infinner sig...måste jobba med det. Det blir bäst utan.

Nu arbetsvecka.

Det är dags att laga punkan på cykeln. Behöver trampa. Det kommer bli mycket rull snart. Kanske allt för mycket. Återkommer om det när biljetterna är betalda så att jag inte säger något som är falsklarm.