I Frankrike

Raison d'être

Ok, då plockar vi upp tråden. Rupert fick stanna hemma, bilen blev full, riktigt full, sådär full att fri fart på autobahn inte var till så stor glädje med box på taket och 89 hästkrafter under huven. I klarttext, det tog ett jäkla tag att att ta sig från Östersund till Briancon, men sedan snart två veckor tillbaka är vi här och kommer så vara i ytterligare 14 veckor. Tjänstledigt och långsemester för att lära mig franska och få hänge mig åt skidor och klättring utan andra måsten som kommer in och stör.

Nåväl, hur går det då? Det går bra, språket fungerar bra men det är en ständig kamp för att få nyttja det. Många växlar över till engelska när de hör att man har en accent som gör att jag låter som en mixtur av mat i halsen och underbegåvning.

Och det är lite så det är med att lära sig ett tredje språk, lite av ett helvete när man hela tiden måste välja mellan att framstå som en idiot (prata tredje språk) eller missa en chans till övning (prata engelska).

Hursom, det här med Yin och Yang verkar stämma rätt bra, i 2,5 års tid har jag gnällt över att jobbet tar all energi och att jag inte orkar träna/komma ut och göra roliga saker. Nu har jag nästan börjat gnälla för att all skidåkning tar för mycket energi och att jag inte orkar arbeta något. För så har det varit, kameran har legat på hyllan och datorn har mest nyttjats till att titta på film med. Men det ska väl bli ändring…

Slutligen, en liten kärleksförklaring – Frankrike är ett fantastiskt land. I slutet på förra veckan kom det nästan en halvmeter nysnö. Åkningen har varit episk, nästan så att man i vissa stunder förbannat området för att det är inte är brantare och att midjemåttet på skidorna har fyra år på nacken och därav inte överstiger decimetern. Men i brant skog har det varit löjligt bra, ungefär som att falla i en dröm, dämpas av moln av snö, kunna åka utför vad som helst, omöjligt att slå sig så länge man passar sig för träden. Jag vågade mig till och med på att försöka en bakåtvolt. Känslan av att bestämma sig för att gå utanför sin förmåga och hålla fast vid sitt beslut…enormt. Att inte ändra sig när skidorna når böjen, att hålla kvar sin tanke och genomföra det. Det ger en sjuk kick. Känslan att göra det man inte trodde sig våga…mumma. Runt kom jag båda gångerna men landar med lite för mycket bakvikt, lite sådär sittande. Får testa mer efter nästa snöfall - som är i kväll...

Kärleksförklaringen del 2:

I morse 08:55 var det minus 13 grader. 09:05 minus 8. Idag vid halv tolv klättrade jag utomhus i tunt underställ på klippa. Solen är sanslöst varm här nere, och klarblåa dagar som idag startar iskallt men skjuter snabbt upp kvicksilvret till sommarkänsla i vindstilla sol. Det var lite ringrostigt att klättra ute men fantastiskt kul. Lite synd bara att snö gömde sig för solen i de stora greppen.

Internetfrånvaron har berott på svårigheter att koppla upp sig på wifin där vi bor. Nu är det fixat, nu blir det mer av detta.

A+ // johan

Hunden i mitten heter Ciska och bor här, de två andra vara bara här över nyår